Av de böcker jag har läst av Åsa Grennvall är det här både den mest hoppfulla och den för mig mest intressanta. Den brottning med psykologiska problem som G har skildat i tidigare verk blir här mycket mer begripliga för mig. (Möjligen är flera teman här föregripna i tidigare böcker som jag inte läst. Jag har främst tittat i "Det känns som hundra år", "Mie", och "Sjunde våningen", men det var ett tag sedan, så mina minnen är inte jättetydliga.) Och det är väldigt skönt att höra att hon i alla fall i någon mån hittat ut ur det mörker som hon befann sig i där. Att hon trots sina problem lyckats bilda familj är en rätt anmärkningsvärd prestation i mitt tycke.
Den här boken är en oerhört intressant skildring av ett psykologiskt fenomen, i boken rubricerat "känslomässig försummelse", som jag inte har känt till tidigare, och som, att döma av de reaktioner som G själv redovisar, ligger utanför de flestas fattningsförmåga. Kanske även min egen, innan jag läste den här. I den meningen var det här såklart en mycket värdefull bok för mig att läsa eftersom den vidgade mina föreställningar om det mänskligt möjliga. Den verkar fungera väldigt väl som psykologisk fallstudie, och även om G på slutet reflekterar över "det obegripliga" i hennes föräldrars agerande tycker jag hon gör ett bra jobb med att åskådliggöra eller ge förslag om hur de kan ha tänkt. (Även om det fortfarande finns en del enskildheter som framstår som svårbegripliga.)
I början av boken skildar G hur hon skrev en pjäs om sin relation till sin mor, och hur publiken tyckte att det var alldeles för överdrivet och orealistiskt att en mor skulle inleda en relation med en man som hade förgripit sig på hennes egen dotter. Detta gjorde G ganska förkrossad, eftersom det var precis vad som hade hänt henne. Nu har G fiktionaliserat historien (bl.a. genom att kalla huvudpersonen Sara) för att slippa fundera på exakt hur varje replik föll vid varje tillfälle. Men själv har jag alltid läst de här böckerna som "i allt väsentligt" självbiografiska (kanske utan att riktigt reflektera över varför), så nu får man ta den
Här vill jag ändå försvara publiken lite, inte minst för att jag misstänker att jag själv hade reagerat på samma sätt om jag hade fått den här historien presenterad som fiktion. (Det finns andra tillfällen i boken då G refererar andra, "förnekande" reaktioner från när hon berättat om sina föräldrar - och det alltså inte varit frågan om fiktionalisering - men det är inte dem jag diskuterar här.) Boken öppnar för all del för funderingar kring den starka och självklart positiva association de flesta av oss har med begreppet mor/mamma. En dålig och svekfull far är ganska lätt att föreställa sig. Jag har flera sådana scenarier i mitt huvud. Men dåliga mödrar är svårare. De kan på sin höjd vara lite fåfänga i mina ögon. Möjligen fanns de i det förflutna, med kvinnor av finare familj som lämnade bort sina barn till tjänsteflickorna.
Ställd inför ett modernt empiriskt fall, som G:s mamma, kan man såklart inte annat än att börja rekonstruera sina föreställningar om det mänskligt möjliga. Men med ett "monster" som sägs vara fiktivt krävs det enorm gestaltningsförmåga från konstnärens sida och en tillräckligt specfik "poäng" med en sådan händelseutveckling för att en ska börja se som ett rimligt, realistiskt inslag, snarare än som effektsökeri.
Kanske är detta ytterligare en anledning att hålla isär självbiografiskt och fiktion. Fiktiva historier måste ofta behandla ganska extrema situationer för att bli spännande. Men samtidigt måste de hålla sig inom gränserna för vad man som läsare upplever som rimligt, alternativt gestalta det väldigt övertygande. Samtidigt är det precis detta som gäller för "ovanliga" människor i det verkliga livet också. Här finns mer att tänka kring för min del, märker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar