Jag läste denna under januari, så den är inte alldeles färsk i minnet.
Medan jag läste den här boken framstod den närmast som en illustration av vissa saker som Therese Bohman raljerar över i Den andra kvinnan. Specifikt det om kvinnor som känner sig förtryckta utan att ha en klar idé om varför.
Men det var nog också präglat av att jag läste dem så tätt inpå varandra. För här finns också betydande skillnader. Grelssons Sara verkar inte vara någon särskilt rik kvinna, och inte ha någon fin bakgrund. Hennes jobb är inte medelklassigt i betydelsen kreativt och spännande. (Det är faktiskt rätt oklart vad hon gör, eftersom man inte får veta något om t.ex. vilken bransch som företaget hon jobbar för är verksamt i.) Hon avskyr det, och hennes kolleger likaså. Hon har inte särskilt stor frihet, utan är ordentligt kontrollerad av direkta överordnade. Möjligen finns det en del medelklassighet i hennes och sambons middagsvanor.
Vad som är ännu lite mer förvånande är att det inte förekommer någon som helst politik i själva romantexten. Den aspekten finns istället uteslutande i baksidestexten där det sägs att boken är "en feministisk samtidsroman som handlar om motstånd när barrikaderna monterats ned och ersatts med leende erbjudanden om självförverkligande och homestyling". Men i texten relateras Saras problem med hälsa och alla slags relationer aldrig till politik på något tydligt sätt (jag ber bara om hintande, inte om programmatiska uttalanden).
I de olika delarna skiftas mellan en Sara som är i de sena tjugo-/ tidiga trettioårsåldern, och en Sara som är runt nio. I den senare delen får vi se en mamma som blir sjuk och en pappa som skiljer sig från henne i detta. Det var svårt för mig att göra några tydliga kopplingar mellan dessa delar, och jag blir inte helt klok på hur barnet Sara är moder till kvinnan Sara. Det antyds någon form av ätstörningsproblem (det bygger jag ev. mest på att barnet Sara är lite knubbigt men den vuxna Sara är smal). Men jag kan inte minnas att den vuxna Sara hade några problem med det.
Recensioner: Anna Hellgren i Expressen, kritisk på sätt som jag känner igen, Maria Schottenius i DN, mer positiv. Anna Hallberg i Aftonbladet, Josefin Holmström i SvD, Aase Berg i GP, Lina Erkelius i Gefle Dagblad, Ann Heberlein i Sydsvenskan påpekar ett fult kontinuitetsfel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar