Min åsikt är enkel att sammanfatta. Jag tyckte inte boken var särskilt bra. Jag hade svårt att se poängen med flera saker.
- Parallellerna mellan pestens tid och senare katastrofer som andra världskriget, karolinerkrigen, och Förintelsen.
- Bytandet av namn på huvudpersonen när hon byter kläder. På slutet får man veta att de namn hon har iklätt sig är hennes döda barns, och berättelsen kommer till något slags avslutning när hon bryter samman hos beginerna och berättar detta för en förtrogen, och uttalar även sitt eget namn. I synnerhet som det samtidigt på ett ställe görs klart att hon inte genomgår någon mental förändring när hon klär ut sig.
- Boken har bara en karaktär som finns med från början till slut. Övriga uppträder på sin höjd under ett par kapitel. Samtidigt som dessa karaktärer ibland blir fokalpunkten för berättelsen så verkar dessas skildringar inte ge oss särskilt mycket nya upplysningar, vare sig om huvudpersonen eller om de som betraktar henne.
- Ingen särskilt intrikat skildring av psykologin bakom hennes svårigheter att berätta om sin olycka för folk. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en psykologisk realitet, men jag får inga djupare insikter i den här.
Under läsningen tänkte jag ofta på Harry Stephen Keelers kommentarer om Kristens resa som den enklaste av berättelser. Kristen stöter på en massa gestalter, interagerar med dem, och lämnar dem sedan, utan att det har några konsekvenser längre fram i berättelse, eller att de återses.
Det var rätt lite gestaltning, vilket möjigen är det som ger boken dess abstrakta karaktär. Ett tydligt exempel som jag noterade var i kapitel 13 där det på ett ställe skrivs om "svordomar", snarare än att dessa svordomar skrivs ut.
Återigen faller jag tillbaka på att jag inte tycker särskilt bra om det abstrakta, det fåordiga och det outtalade. Jag vill ha ett stort ordförråd, pratiga författare och jag vill följa karaktärernas tankeprocesser mer i detalj.
Se även e-brev för några fler korta noteringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar