Denna läste jag under resa till och från London, som jag besökte för att fira det asiatiska nyåret med Hannah.
Jag tycker detta är Elise Karlssons bästa så här långt. Själva grundkartan - karaktärerna och deras relationer - är mycket bra. Handlingen tar en del intressanta vägar. Här finns en mycket vass rad om att lokalen består av ungdomar som alla funderar på om det som sker i lokalen kan analyseras utifrån Bourdieu.
Dessa recensioner av Amanda Svensson i Expressen och Aase Berg i Borås Tidning sammanfattar handlingen bättre än vad jag kan göra, och lägger också upp bra för vilka invändningar jag skulle vilja göra.
Förutom att iakttagelserna kring sociala skillnader inte känns särskilt nya (vilket i och för sig kanske mest gäller en som undertecknad, som funderar ganska mycket kring klass på dagarna), så tycker jag också att bokens handling inte utnyttjas så väl den har potential för. Här fanns en massa möjligheter till skojiga metalitterära hyss genom att man fick läsa fler, mer omfattande utdrag ur de romaner som diskuteras. Dessa hade kunnat vara skrivna i olika stilar. Om inte annat för att gestalta skillnaden mellan Monas skitbok och Hélènes föregivet mer äkta variant.
Vilket för oss in på frågan vad som egentligen är det politiska innehållet? Det är kanske inte helt givet hur mycket av politisk kommentar Elise Karlsson velat att boken ska vara, men det ter sig som den naturliga infallsvinkeln för mig. Fast som sådan blir boken också tämligen vag. Det blir inte särskilt klart vad som är "falskt" i Monas bok, utöver att den skildrar deras personliga relationer på ett sätt som Clarice och Hélène inte gillar. I den sista scenen med Clarice tycktes det mig som att Clarice rentav är medveten om detta, men att Hélène gör sig illusioner om att detta handlar om att kämpa för någon större rättvisa.
En liknande sak som kände udda var att klassamhället i så hög grad sitter i huvudet. Vi förväntas sympatisera med Hélène i hennes motvilja mot Rickards fina bakgrund och prydliga liv (och det störiga med honom verkar mer handla om präktigheten än om privilegerna). Men hennes eget liv är inte fattigare än att hennes föräldrar kan köpa en hyfsad bostad i Stockholm till henne. I den avslutande scenen dem emellan sympatiserar jag rentav med Rickard när han säger ungefär att "så där känner alla".
För övrigt får jag tillstå att jag inte riktigt begriper mig på varför hon är tillsammans med honom heller. Jag tror inte hon uttrycker någon förtjusning över honom under hela boken. Är det vanligt att folk blir ihop och fortsätter vara det på ren slentrian när de är i tjugoårsåldern? Är det inte snarare den tiden då man bryter upp utan särskilt stor eftertanke? Här framställs det hur som helst som något väldigt normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar