Denna läste jag relativt kvickt under tidig vår 2018, precis efter att den fått BT:s debutantpris. Urban menade att det var en mycket värdig vinnare.
Boken handlar om Anna, en kvinna som i bokens början verkar vara i den tidiga medelåldern med ganska små barn, och håller på fram till dess att hon blivit betydligt äldre, om än inte pensionerad. Den huvudsakliga handlingstråden i boken är hur hon vantrivs i sitt äktenskap med Jens, eftersom hon inte känner sig uppskattad sexuellt. Hon inleder en affär med den lite äldre Ivan, en affär som fortgår genom många år. Till slut när Anna börja ta sats för att skilja sig, så är det istället Jens som är först med att ta det steget (han har hittat en ny under sina resor till Oslo - något som Anna verkar ana). Istället blir Anna snarare "kvar" med Ivan, och får vårda honom under hans sista tid som cancersjuk. Boken tar slut i samma stund som Ivan dör, och det antyds att Anna nu inte har något socialt sammanhang att vara kvar i - eller i alla fall inte att uppfylla rollen som kvinna.
För egen del var jag mer reserverad. En del av denna skepsis kom från vad jag uppfattade som en teoretisk tendens i stilen. Denna var som tydligast i bokens kursiva passager, som talar om "kvinnans roll" och har ett mått av sociologisk jargong i sig, men det finns spår av detta även i de vanliga kapitlen. Jag var också lite undrande inför vem som var avsändaren av dessa passager, och tolkade det nog först som att det var den implicite författaren, och därmed att det som sades var avsett som sanningar i någon mening.
Urban, och även Mikaelas recension av Lidbecks nästa roman, övertygade mig om att det snarare är Annas perspektiv på tillvaron som kommer till uttryck här. Hon är besatt av roller och av att uppfylla dem - söker dem, och kan möjligen inte riktigt existera utanför dem.
Detta är mycket plausibelt, men det löser inte det problem jag tycker ligger i avsaknaden av ett rimligt moraliskt förhållningssätt till huvudpersonen. Ska vi lida med Anna? Det verkar inte vara meningen. Texten gör väldigt lite för att göra henne sympatisk. Ska vi skratta åt henne? Det verkar inte passande i mina ögon. Hon är ingen ond människa, och hennes öde för klang av ganska grym ironi, när Ivan är döende och hon får ensam ta ansvar för honom, medan hans dotter samtidigt inte godkänner henne som någon som har legitima anspråk på hans arv (i bildlig mening) och på att sörja honom. Denna kombination skapar ett intryck av en författare som verkligen inte gillar sin huvudkaraktär. Det är i sin tur inget som är nödvändigt, men det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas göra sitt case mot Anna särskilt väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar