Jane Austen - Sense and Sensibility

Den här började jag läsa under julhelgen, och blev klar med lite mindre än två tredjedelar. Den sista delen kämpade jag mig igenom, ett kapitel i taget, medan jag var sjuk i februari.

Detta var Jane Austens första publicerade roman, och det märks. (Möjligen är Northanger Abbey, som skrevs innan men publicerades senare, ännu sämre, men det får vi se när jag läser den.) Det är oerhört långrandigt, expositionstungt och väldigt mycket känslor som återges snarare än gestaltas, så det finns inte mycket att beundra. Skillnaderna illustreras väl av inledningarna till denna och Pride and Prejudice, där denna börjar med ett helt kapitel av exposition innan handlingen kan komma igång. I PP inleds det istället med att motsvarande förutsättningar skissas upp på ett vansinnigt elegant sätt genom en dialog mellan mr och mrs Bennet, som dessutom i förbifarten karaktäriserar deras relation.Till min stora glädje är jag inte helt ensam i denna känsla. Emma Thompson, som skrev manus till den filmatisering som regisserades av Ang Lee, tyckte enligt Wikipedia att språket är: "far more arcane than in [Austen's] later books".

Jag har också problem med handlingen. Artikeln ovan nämner att Thompson var angelägen om att inte bara undvika att låta det handla om "'a couple of women waiting around for men'; gradually her screenplay focused as much on the Dashwood sisters' relationship with each other as it did with their romantic interests." Men för mig ser det ut som att det är ganska mycket vad de gör. Både Marianne och Elinor blir svikna av män, och är rättmätigt sårade över detta, men jag kan inte se att deras avslutande lycka är ett resultat av deras egen försigkommenhet. Möjligen i så fall av deras charm, men det är en annan sak.

Jag har läst fem av Austens sex romaner, och jag kan inte låta bli att undra om det är symptomatiskt att de jag gillat minst är de jag läst på originalspråk. Kanske är min engelska för dålig för att uppskatta detta? Jag hade stora problem med att hänga med i handlingen, mest för att jag upplevde att så mycket av texten var oväsentligt fluff som jag försökte hoppa över. Möjligen gick mig en eller annan subtilitet förbi den vägen.

På plussidan: när allt kom omkring fick jag mig i alla fall en värdefull austensk aforism till livs: "That sanguine expectation of happiness, which is happiness itself."

Simone de Beauvoir - En familjeflickas memoarer

Den roligaste, mest intressanta bok jag har läst på bra länge. Lejonparten läste jag under mellandagarna 2014, och slutet under januari följande år.

Detta är första bandet av fem i de Beauviors självbiografi, och behandlar den första tiden i hennes liv, fram till att hon är lite mer än 20 och, tror jag, inleder relationen till Sartre (det var inte helt klart för mig på slutet, för hon kände till Sartre sedan något tidigare, och i slutet av den här volymen lät det lite tvetydigt, men Wikipedia bekräftar att så är fallet).

Berättelsen är en fest om man som jag är intresserad av borgerliga seder. De Beauvoir ger en mängd detaljerade bilder från sin tydligen ganska konservativa familjs dagliga liv, om sina relationer med väninnor och män, och hur hon steg för steg, utan att från början avse det, går ur den miljön. Hennes far verkar onekligen ha varit ett fascinerande exemplar - en misslyckad företagare som söker tröst i aristokratiska tankar om den ädla personlighetens värde.

Det är också intressant att fundera över de skolor som de Beauvoir går i. Onekligen framstår de som mer pådrivande och mer avancerade i sin nivå än dagens svenska, men samtidigt också klart mer selektiva. Man bör nog också tänka på att de Beauvoir själv hör till den absoluta eliten även i detta system. Men även när jag nu läser om ágregation har jag svårt att avgöra hur svårt detta är. Det låter märkligt att syftet "bara" är att kvalificera sig som gymnasielärare. Men det kanske säger mer om det svenska systemet. Man kan också tillägga att skolorna på ett pedagogiskt plan framstår som föga märkvärdiga. På universitetet är det föreläsningar och, vad det verkar, ganska mycket eget arbete, som sedan examineras med väldigt stora tentor på slutet. Möjligen har de mer av seminarieliknande undervisning i mindre grupper tidigare.

Men mest intressant och mest imponerade är huvudpersonen själv. Jag har i vagt minne en diskussion i Under det rosa täcket (möjligen var det så att Björk refererade den, snarare än uttryckte en åsikt själv), om huruvida de Beauvoir var lycklig i livet (främst i relationen till Sartre) och om hon var helt ärlig och nöjd med sina val. En sådan diskussion framstår som helt bisarr när jag ser den människa som framträder här. Mycket säker i omdömet om sig själv och sina later och misstag, och så stolt över sig själv även i de senare. Möjligen faller också den diskussionen lite snett. Poängen med att leva autentiskt är som jag förstår det att göra medvetna val. Om de valen sedan faller ut som man tänkt sig är en annan sak.

Det är möjligt att detta har att göra med att de Beauvoir har lättare att analysera detta eftersom hon i så hög grad beskriver en miljö som hon gjorde uppror mot, men eftersom den samtidigt framstår som en så stor del av henne själv har jag svårt att tro att det bara handlar om det. Men det återstår väl att se i senare volymer.

Therese Bohman - Den andra kvinnan

Therese Bohmans andra roman har många bra ingredienser, som gjorde den till mycket trevlig julläsning. Den har fin norrköpingsfärg, är spännande, och har minst en vändning som jag inte alls kunde förutse. Den skildrar lite studentliv, vilket jag alltid tycker är intressant. Det är, precis som hos Elin Boardy, mycket kompetent. Framförallt finns här tonsäker språkbehandling, och en serie fint avlyssnade repliker.

Men som ofta har jag mer att säga om det jag tycker är problematiskt i boken.

Det största problemet är att boken bara har ett enda perspektiv: huvudpersonens. Denna iakttagelse syftar inte bara på att den har en jag-berättare, utan också på att ingen annan får chansen att säga sitt. Därtill finns det mycket lite som tyder på att det är menat att man ska läsa huvudpersonens påståenden "vid sidan om", dvs. att författaren antyder att hon har fel. Tvärtom ska huvudpersonen se det mesta komma (mest uppenbart när det gäller bilderna på slutet, när hennes medvetenhet om att bilderna inte är till för "konstnärliga syften" slängs in i en bisats). Visserligen blir hon lite nitad av Alex, men hon verkar egentligen aldrig ha fel. Hon får aldrig några seriösa motargument. Hennes väninna Emelie görs mer svarslös än vad hon skulle behöva vara. Ofta är detta lite tröttsamt.

Delvis står nog den omständigheten i vägen att jag följt Therese Bohman rätt länge. Jag associerar väldigt mycket av det som huvudpersonen säger om andra (särskilt om olika samhällsklasser) och om sig själv (inklusive utseendet) till sådant som jag sett henne skriva i blogg och skunkdagbok. Så för mig framstår huvudperson och författare som ganska svårskiljaktiga. Med det menar jag inte att jag tror att handlingen är självbiografisk. Men det gör det svårt för mig att tro något annat än att det är meningen att huvudpersonen ska ha rätt i allt.

Detta är i sin tur problematiskt för mig eftersom jag har svårt att hålla med om allt. Mycket av raljerandet om medelklassiga seder och dess kvinnors förhållningssätt till världen finns det någon poäng i, men den överdrivs, och saknar för min del den sympati som jag skulle mena ändå någonstans borde finnas där. Det är ju inte som att patriarkatet är ett påhitt. I den meningen framstår bokens argument som alltför onyanserat. En kritik av det här slaget borde snarare utmynna i förslag om mer konstruktiva förehavanden, än vad som nu framstår som ganska hånfulla avfärdanden.

Det blir svåremotståndligt att fundera över Bohmans syn på social rättvisa. De som hyllas är de som är "naturliga" (arbetarklassen, som huvudpersonen själv kommer från, och en sådan som Malmberg som bara lever sina privilegier utan att skämmas eller metakommentera dem). Samtidigt vill hon i teorin hylla det konstlade (denna motsägelse nämns explicit mot slutet av boken, men författaren har egentligen ingen kommentar till det). Vill Bohman ha dagens ojämlikhet men med mer välförtjänta personer, som hon själv, på de högsta positionerna?

Något som jag gärna skulle diskutera är vad slutet är tänkt att illustrera eller göra för poäng. Malmberg och hans fru uppfattar sig rimligen vara i en utpressningssituation. Detta använder sig huvudpersonen av, utan större skrupler. Möjligen anser hon sig ha rätt till det. Men vad rättfärdigar det? Jag kan inte se att Malmberg har begått någon större orätt mot henne.

Se även Bernurs recension, Thente på sin blogg, SvD, Sydsvenskan, UNT, TT-intervju.

Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?

Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.

Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.

Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.

Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?

Gina Perry - Behind the Shock Machine

Den här boken fick jag när jag fyllde år förra året. Jag streckläste den samma helg. Det är med andra ord en lättläst, mycket spännande och intressant bok. Den handlar om Milgram-experimentet. Utan att formellt sett ha några akademiska pretentioner har Perry gjort imponerande källforskning. Hon verkar ha tillbringat mycket tid i Yales arkiv (experimentet finns filmat och transkriberat i detalj), och hon har intervjuat många deltagare, inklusive de som spelade rollerna som försöksledare och offer.

Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.

Bland dessa är:

• Milgram var 27 år när han genomförde dessa experiment, och i en känslig fas i sin karriär där han var tvungen att komma med något riktigt intressant för att få tenure (han hamnade så småningom på CUNY - inte det sämsta stället att jobba på, men det torde ändå ha varit en besvikelse för en man med hans Ivy League-aspirationer).
• Milgram använde medvetet inga Yale-studenter eller -anställda. Enligt Perry (jag kommer inte ihåg hennes argument för detta) var detta för att han trodde att dessa skulle vara mindre lydiga.
• Även valet av skådespelare präglades av detta. Framförallt försöksledaren var en f.d. gymnasielärare som valdes för sin naturligt auktoritativa framtoning.
• Försöksledaren pressade stundtals försökspersonerna mycket mer än vad som framgår av de formella instruktionerna. Milgram övervakade för övrigt långt ifrån alla sessioner, utan denne fick ett tungt ansvar för experimentens genomförande.
• Det finns saker som talar för att en hel del försökspersoner, framförallt de som gick hela vägen, genomskådade experimentet och såg att allt var på låtsas. 
• Milgram hade egentligen ingen teori.

Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.


Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.

Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.

Elin Boardy - Mary Jones historia

Detta är Elin Boardys tredje bok. Jag har läst de två första, inte utan behållning, men nog också utan att bli riktigt hundraprocentigt fångad. En liknande känsla infann sig när jag läste denna.

Precis som i de två första romanerna är "kompetent" ett epitet som kommer upp i tankarna när jag läser hennes böcker, och jag menar detta i bästa möjliga mening. Det är en god behärskning av de mest grundläggande formmedlen, som alltid är en glädje att se för mig. Om inte annat för att det är böcker som har ganska tydliga premisser, och därmed blir de tacksamma att diskutera, inte minst i ett formellt perspektiv. Det är också, precis som hennes två tidigare böcker, en historisk roman (i den mån som Skattkammarön är en historisk bok), utan alltför mycket rekvisita, samtidigt som man får sig lite intressanta exempel på praktiskt liv som jag inte tänkt på - som hur man förbereder ett myteri eller tar in rom till sig krog i smyg om natten.

Till skillnad från hennes förra bok tycker jag dock att jag i detta fall har relativt klara invändningar. Några av dem har väl bleknat lite i minnet nu (det var någon månad sedan jag läste) men en framstår fortfarande som mycket klar.

Det stora problemet, eller snarare typen av problem, rör själva historiens motivering. Boardy har uppfunnit karaktären Mary Jones, och gjort henne till historiens berättare. Ramfiktionen för historien är att hon får en anteckningsbok av John Silvers hustru, Dolores, för att skriva ned deras historia. (Dolores är, upplyste Urban mig om, inte ett namn som förekommer i Skattkammarön, men där nämns att Silver har en svart hustru.) Hon berättar omväxlande vad hon sett och hört av händelserna i originalet, och om hennes egen utveckling som skrivande, och mötena med Agnes, sin stora kärlek. Den förstnämnda historien verkar ha vissa poänger i att ge lite mer bakgrund till Silvers motivation i Stevensons bok. Den andra är dock svår att begripa, eftersom det är en ganska konfliktfri historia. Dolores verkar inte ha så mycket invändningar när de sedermera ger sig av. Jag funderade över om det finns någon poäng i att hon inte kunde ge sig av förrän Silver var död, men på det hela taget verkar hon ha trivts ganska bra hos dem. Hon har haft flera tidigare tillfällen att ge sig av. Hon följde med Dolores till Karibien. De har lärt henne både en del praktiska yrkesförmågor och att läsa och skriva. De båda handlingarna verkar inte heller ge något intressant perspektiv på varandra. Inte heller är Mary Jones perspektiv på händelserna i originalet särskilt intressant. Faktiskt ger hennes skildringar inte särskilt mycket perspektiv på dem i mitt tycke, utan är ganska rakt av vad andra har sagt till henne.

Ett annat, mer diffust problem gäller realismen i Mary Jones läroprocess. När hon lär sig skriva kommer hon med reflektioner som för mig låter lite för moderna, och lite för mycket som frågor en författare ställer sig, snarare än någon som försöker få rätt bokstav på rätt plats. Hon lägger sig också sällsynt snabbt till med påtagliga litterära manér, ett ganska blomstrande språk. Anledningen till att jag gör en poäng av detta är att Marys utvecklingsprocess är ett av huvudspåren i handlingen. Hade det bara varit en del av ramfiktionen hade detta inte varit ett problem, men nu ska det vara mer än så. Jag vet egentligen inte hur människor som lär sig skriva sent i livet upplever detta (jag minns inte alls hur det gick till för mig själv), men detta kändes inte så trovärdigt helt enkelt. Lite för mycket som en skrivarskoleelevs bild av skrivande, på något sätt. Jag misstänker helt enkelt att det inte är samma sak att lära sig skriva som att lära sig Skriva.

Evelyn Waugh - Brideshead Revisited

En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.

Men ändå: den är väldigt förbryllande.

Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.


Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!

Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.

Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)

Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?

Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.