En borgesiansk påhittad handbok med minibiografier över författare med nazistsympatier från de amerikanska kontinenterna. Några levnadsöden korsas. En del verkliga författare figurerar. De flesta är, underförstått, mycket dåliga författare, men några beskrivs i ordalag som får mig att tro att de ska vara bra på riktigt (i alla fall texten om Luz Mendiluce Thompson gav något intryck ditåt).
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
tisdag 20 maj 2014
torsdag 13 februari 2014
John le Carré - Spionen som kom in från kylan och Telefon till den döde
Under julhelgen läste jag två av John le Carrés tidiga böcker, som jag hittade hemma på Fårsaxvägen. Förmodligen har de köpts av pappa en gång i tiden. Det var två ganska korta saker, ca 170 sidor vardera, och utmärkt julläsning, med klar stil utan distraherande detaljer, i grund och botten enkel handling, och med (främst historiskt) intressanta moraldiskussioner.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
tisdag 17 december 2013
Elin Boardy - Mot ljuset
Precis som med Elin Boardys förra roman, Allt som återstår, lade jag ifrån mig Mot ljuset nöjd, men samtidigt med känslan av att det var något som fattades. Allt är skickligt skrivet, i ett rätt stadigt icke-allvetande tredjepersonsperspektiv, med god struktur på själva världen. Det är historiska romaner utan "rekvisita". Tiden finns där, men inte som någon orgie i tidstypiska ord, fenomen och prylar, utan är väl integrerad med handlingen. Formen ger ett gediget intryck, även om poängen med kapitelindelningen (I-V) dessvärre gick mig förbi.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
söndag 10 november 2013
Gregory Maguire - Wicked
Årets upplevelse alla kategorier var (med reservation för att det är en och en halv månad kvar) att se musikalen Wicked i New York i somras. En sådan explosion av känslor var det länge sedan jag upplevde, och jag går mer än gärna och ser den igen. Den är baserad på en bok av Gregory Maguire, som kom 1995. Jag gick och köpte den dagen efter, och läste den när jag var sjukskriven under första halvan av september i år.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
lördag 12 oktober 2013
Douglas Coupland - Microserfs
När jag för några år sedan gjorde en lista över mina tio favoritromaner var denna ibland dem. Det har väl mycket att göra med ungdomsminnen. Jag fick en svensk utgåva av den av familjen Markström, och jag läste den om och om igen. Jag tror inte jag har läst någon annan bok så många gånger.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
Jag tycks ha förlorat mitt gamla exemplar på svenska, så jag köpte en OU på engelska när jag var i USA i somras - och då blev det naturligtvis till att läsa den. Hur har den stått sig? Det beror på hur man ser det. Som jag befarade har kommentarena om politik inte stått sig särskilt väl. Det jag tyckte var djupa insikter då, om världen efter kommunismens fall etc., framstår som rena tramset nu. Men i en annan mening fungerar det ändå: som referat av idéer som var populära där och då, och antagligen återspeglar stämningarna i Silicon Valley då, och än idag. Och att karaktärerna framstår som lite mindre insiktsfulla på det planet gör dem också mer mänskliga, och möjliga att tycka om. Jag är inte säker på att Coupland menat om man "ska" betrakta karaktärer som Michael som halvgudar eller inte, men jag tillämpar välvillighetsprincipen i det fallet.
Mycket är kvar. Namnmagin (frukostflingorna!) som ger känslan av ett liv i technicolor. Jag fick tårar i ögonen av slutraderna ("...och jag inser att det som saknats så länge, inte saknas längre."). Exakt hur mycket den här boken sitter i mitt huvud blev uppenbart för mig när jag vid flera tillfällen uppmärksammade skämt som jag inte förstått, för att de inte framgått i den svenska översättningen. Jag kom alltså ihåg exakt hur många fraser varit översatta. Inklusive ett par snubblingar i på det planet.
En märklig grej var att mycket i boken händer senare än vad jag mindes det. Chyx dyker inte upp förrän under de sista femtio sidorna, typ. Men framförallt när Daniels mamma får en stroke. Detta, som jag mindes som det centrala i åtminstone slutkapitlet, upptar bara de tio sista sidorna (logiskt nog tar iofs Daniel en paus på två veckor i sitt dagboksskrivande). En märkligt kort startsträcka för den fantastiska slutscenen.
På det hela taget utmärker sig nog den här boken i Couplands bibliografi som den som är mest positivt inställd till teknik, ja till hela den moderna världen. Det är den, och miljön i Silicon Valley, som får personerna i boken att utvecklas och blomstra (det var väldigt svårt att acceptera att de är yngre än mig nu), och det är den som gör att Daniel och hans mamma kan kommunicera på slutet ("...extending ourselves into the sky, into the end of the universe with precision technology running so fine..."). Kanske bevarar den här boken sin plats i mitt minne för att den lade grunden för min modernism - en svårrubbad övertygelse att den moderna världen på det hela taget ändå är ett gott ställe, att tekniken innebär mer gott än ont, och att det någonstans nog ändå finns skäl att vara optimistisk inför framtiden.
lördag 5 oktober 2013
Sami Said - Monomani
Samis andra bok blev väl något mer försiktigt mottagen, och fick en hejdundrande sågning av bernur. Och jag måste säga att även jag blev väldigt skeptisk av detta. Den här boken är "formellt" ännu mer självbiografisk än Väldigt sällan fin i det att brevskrivaren i boken heter Sami, och som bekant till honom känner jag också igen ett par av historierna som fladdrar förbi - han har dragit dem när vi träffats.
Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.
Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.
Bernur hade flera invändningar som jag håller med om, men mitt största problem med boken är nog att berättaren här framstår som inte så lite osympatisk. Och då inte bara för att han ser sig själv som ett missförstått geni, utan främst för att han verkar se ned på världen runt omkring sig så mycket. Till exempel skriver han en del om hur han vikarierar som lärare. Det är väl en sak att ifrågasätta ett vikariesystem som slänger i folk i skolsalarna lite hipp som happ. Men det är ändå det sätt som han fick sin försörjning på, och det är märkligt att uttrycka sig så nedlåtande om de lärare som tackar honom och tycker att han sköter jobbet bra. Allt sånt beröm är givetvis givet omständigheterna. Det borde en begåvad man som Sami fatta.
Ett ännu större problem är att Anna, tjejen som tilltalas i brevet, som enligt gemensamma bekanta också är en verklig person. Sami verkar på något sätt stå i tacksamhetsskuld till henne - annars skulle han väl inte sätta sig ned och skriva - men deras exakta relation får man inte grepp om. Men han är också mycket nedlåtande mot henne. (Likaså mot en annan tjej, som inte ens nämns vid namn, utan kallas "en hon".) Han påstår sig hela tiden kunna förutsäga hur hon ska reagera på saker han skriver, och avfärdar dem just därför. Sådana killar får mig att känna mig bitter på ett sätt jag verkligen inte gillar.
Sebastian Haffner - En tysk mans historia
Den här boken läste jag någon gång i våras. En rekommendabel biografisk skiss över en borgares liv under nazisternas maktövertagande, fram till flykten från Tyskland några år innan kriget bröt ut.
Haffner är en intressant man. Han kom från ganska privilegierade kretsar, verkar ha haft ganska konservativa politiska värderingar, men hyste ändå stark motvilja mot nazisterna. Möjligen inte bara av ädla skäl. En del av detta var nog patriciskt snobberi mot de oputsade nazisterna. Men också - så framstår det åtminstone i boken - för att nazisterna ville komma åt människor med judisk bakgrund i hans härkomst, däribland en tjej som han dejtade.
Den tanke jag minns från när jag läste boken är att jag fann det svårt att förhålla mig till en del av det han sade, eftersom jag inte har någon egen bild från historieböckerna. Det var många snabba generaliseringar om "atmosfären" i det tyska samhället efter första världskriget och framåt. Sådant ska man överlag vara skeptisk mot, i mitt tycke. Men förmodligen är det väl ändå ganska autentiskt som vittnesmål över stämmningarna i borgerliga kretsar av den sort som Haffner kom ifrån.
Det allra intressantaste partiet kom mot slutet, när Haffner redogör för sina erfarenheter från det kvasimilitärläger han skickades iväg på som nyexaminerad jurist. Här fanns ett gäng intressanta observationer om hur folk socialiseras in i politiska rörelser. Nazisterna utsatte dem inte alls för propaganda (förrän möjligen på slutet), utan såg snarare till att de skulle "förbrödras. De framstår onekligen som ena skickliga jävlar på den här punkten. Jag minns inte detaljerna just nu, men väl värt att återvända till, i alla fall om jag skulle få för mig att forska på något liknande.
Haffner är en intressant man. Han kom från ganska privilegierade kretsar, verkar ha haft ganska konservativa politiska värderingar, men hyste ändå stark motvilja mot nazisterna. Möjligen inte bara av ädla skäl. En del av detta var nog patriciskt snobberi mot de oputsade nazisterna. Men också - så framstår det åtminstone i boken - för att nazisterna ville komma åt människor med judisk bakgrund i hans härkomst, däribland en tjej som han dejtade.
Den tanke jag minns från när jag läste boken är att jag fann det svårt att förhålla mig till en del av det han sade, eftersom jag inte har någon egen bild från historieböckerna. Det var många snabba generaliseringar om "atmosfären" i det tyska samhället efter första världskriget och framåt. Sådant ska man överlag vara skeptisk mot, i mitt tycke. Men förmodligen är det väl ändå ganska autentiskt som vittnesmål över stämmningarna i borgerliga kretsar av den sort som Haffner kom ifrån.
Det allra intressantaste partiet kom mot slutet, när Haffner redogör för sina erfarenheter från det kvasimilitärläger han skickades iväg på som nyexaminerad jurist. Här fanns ett gäng intressanta observationer om hur folk socialiseras in i politiska rörelser. Nazisterna utsatte dem inte alls för propaganda (förrän möjligen på slutet), utan såg snarare till att de skulle "förbrödras. De framstår onekligen som ena skickliga jävlar på den här punkten. Jag minns inte detaljerna just nu, men väl värt att återvända till, i alla fall om jag skulle få för mig att forska på något liknande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)