Therese Bohmans andra roman har många bra ingredienser, som gjorde den till mycket trevlig julläsning. Den har fin norrköpingsfärg, är spännande, och har minst en vändning som jag inte alls kunde förutse. Den skildrar lite studentliv, vilket jag alltid tycker är intressant. Det är, precis som hos Elin Boardy, mycket kompetent. Framförallt finns här tonsäker språkbehandling, och en serie fint avlyssnade repliker.
Men som ofta har jag mer att säga om det jag tycker är problematiskt i boken.
Det största problemet är att boken bara har ett enda perspektiv: huvudpersonens. Denna iakttagelse syftar inte bara på att den har en jag-berättare, utan också på att ingen annan får chansen att säga sitt. Därtill finns det mycket lite som tyder på att det är menat att man ska läsa huvudpersonens påståenden "vid sidan om", dvs. att författaren antyder att hon har fel. Tvärtom ska huvudpersonen se det mesta komma (mest uppenbart när det gäller bilderna på slutet, när hennes medvetenhet om att bilderna inte är till för "konstnärliga syften" slängs in i en bisats). Visserligen blir hon lite nitad av Alex, men hon verkar egentligen aldrig ha fel. Hon får aldrig några seriösa motargument. Hennes väninna Emelie görs mer svarslös än vad hon skulle behöva vara. Ofta är detta lite tröttsamt.
Delvis står nog den omständigheten i vägen att jag följt Therese Bohman
rätt länge. Jag associerar väldigt mycket av det som
huvudpersonen säger om andra (särskilt om olika samhällsklasser) och om
sig själv (inklusive utseendet) till sådant som jag sett henne skriva i
blogg och skunkdagbok. Så för mig framstår huvudperson och författare
som ganska svårskiljaktiga. Med det menar jag inte att jag tror att
handlingen är självbiografisk. Men det gör det svårt för mig att tro
något annat än att det är meningen att huvudpersonen ska ha rätt i allt.
Detta är i sin tur problematiskt för mig eftersom jag har svårt att
hålla med om allt. Mycket av raljerandet om medelklassiga seder och dess
kvinnors förhållningssätt till världen finns det någon poäng i, men den
överdrivs, och saknar för min del den sympati som jag skulle mena ändå någonstans borde finnas där. Det är ju inte som att patriarkatet är ett påhitt. I den meningen framstår bokens argument som alltför onyanserat. En kritik av det här slaget borde snarare utmynna i förslag om mer konstruktiva förehavanden,
än vad som nu framstår som ganska hånfulla avfärdanden.
Det blir svåremotståndligt att fundera över Bohmans syn på social rättvisa. De som hyllas är de som är "naturliga" (arbetarklassen, som huvudpersonen själv kommer från, och en sådan som Malmberg som bara lever sina privilegier utan att skämmas eller metakommentera dem). Samtidigt vill hon i teorin hylla det konstlade (denna motsägelse nämns explicit mot slutet av boken, men författaren har egentligen ingen kommentar till det). Vill Bohman ha dagens ojämlikhet men med mer välförtjänta personer, som hon själv, på de högsta positionerna?
Något som jag gärna skulle diskutera är vad slutet är tänkt att illustrera eller göra för poäng. Malmberg och hans fru uppfattar sig rimligen vara i en utpressningssituation. Detta använder sig huvudpersonen av, utan större skrupler. Möjligen anser hon sig ha rätt till det. Men vad rättfärdigar det? Jag kan inte se att Malmberg har begått någon större orätt mot henne.
Se även Bernurs recension, Thente på sin blogg, SvD, Sydsvenskan, UNT, TT-intervju.
fredag 30 januari 2015
söndag 25 januari 2015
Dave Eggers - Your Fathers, Where are They?, and the Prophets, Do They Live Forever?
Detta är faktiskt den första roman av Dave Eggers som jag läser, eftersom Ett hjärtslitande verk... tydligen räknas som självbiografi. Det är givetvis helt korrekt, men jag tenderar att analysera och tänka på den som en roman, en mycket rolig och rörande sådan. Eggers hade onekligen ett ovanligt och spännande liv i sin ungdom, och han levde det inte utan bravur. Jag läste den här under ett par dagar under min semester vintern 2015, efter att ha plockat på mig den på biblioteket.
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
Jag gillade som sagt självbiografin, men sedan har jag undvikit hans romaner, framförallt på grund av hans världsförbättrarambitioner. Inte så att jag inte sympatiserar med de projekt han engagerar sig i, men det är helt enkelt inte det jag vill ha av litteratur.
Jag började läsa den här för att jag tyckte att den verkade handla om något annat än detta, men där tog jag miste, tror jag. Boken handlar om en man som tar ett antal personer till fånga i syfte att prata med dem och ofta att ställa dem till svars för olika saker. Den tar upp olika teman som på olika sätt handlar om samhällets svek, antingen det gäller det nedlagda rymdprogrammet, föräldrar som inte bryr sig, eller polisens maktmissbruk. Men det är lite knepigt för mig att förstå vart Eggers vill komma. Behandlingen av dessa ämnen känns inte särskilt originell. Därtill är det svårt att sympatisera med huvudpersonen, som för mig framstår som störd. Så pass störd att jag inte ens vill medge att "han har en poäng". Till exempel motsägs en del av hans minnen från barndomen av mamman, och vi har inget direkt skäl att tro att hon ljuger, men flera skäl att tro att han kan ha skapat dessa eller förstorat upp dem ur en känsla av att vara förorättad. Och även om han har rätt i att polisen mörkade hur det gick till när hans vän blev skjuten (och det jag tycker boken ger läsaren skäl att tro att han har) så är hans hållning inte ett dugg konstruktiv, och jag tycker inte berättelsen argumenterar bra för att man ska bry sig om hans känslor, eller berättigar dem.
Samtidigt finns det saker som imponerar. Boken är helt och hållet skriven som dialog, och här finns en del fiffiga grepp att lära av när det gäller att få fram all information som behövs, utan att det låter alltför krystat. Och Eggers håller så klart avsevärt högre klass i sin prosa än de flesta svenskar. Jag skulle fortfarande absolut hänga på låset om han bestämde sig för att skriva något lite mindre samhällstillvänt. Kanske skulle jag ta mig en titt på romanutgåvan av Where the Wild Things Are?
tisdag 6 januari 2015
Gina Perry - Behind the Shock Machine
Den här boken fick jag när jag fyllde år förra året. Jag streckläste den samma helg. Det är med andra ord en lättläst, mycket spännande och intressant bok. Den handlar om Milgram-experimentet. Utan att formellt sett ha några akademiska pretentioner har Perry gjort imponerande källforskning. Hon verkar ha tillbringat mycket tid i Yales arkiv (experimentet finns filmat och transkriberat i detalj), och hon har intervjuat många deltagare, inklusive de som spelade rollerna som försöksledare och offer.
Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.
Bland dessa är:
Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.
Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.
Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.
Perry är mycket kritiskt inställd till experimenten, både vad gäller de forskningsetiska och de vetenskapliga aspekterna. Hon verkar driva en tes om att det inte finns något substantiellt att lära sig av dem. Jag är inte beredd att följa henne hela vägen här, men hon kommer onekligen med en del påpekanden som är eller kan tyckas vara graverande, och som är viktiga att känna till när man tolkar resultaten.
Bland dessa är:
- Milgram var 27 år när han genomförde dessa experiment, och i en känslig fas i sin karriär där han var tvungen att komma med något riktigt intressant för att få tenure (han hamnade så småningom på CUNY - inte det sämsta stället att jobba på, men det torde ändå ha varit en besvikelse för en man med hans Ivy League-aspirationer).
- Milgram använde medvetet inga Yale-studenter eller -anställda. Enligt Perry (jag kommer inte ihåg hennes argument för detta) var detta för att han trodde att dessa skulle vara mindre lydiga.
- Även valet av skådespelare präglades av detta. Framförallt försöksledaren var en f.d. gymnasielärare som valdes för sin naturligt auktoritativa framtoning.
- Försöksledaren pressade stundtals försökspersonerna mycket mer än vad som framgår av de formella instruktionerna. Milgram övervakade för övrigt långt ifrån alla sessioner, utan denne fick ett tungt ansvar för experimentens genomförande.
- Det finns saker som talar för att en hel del försökspersoner, framförallt de som gick hela vägen, genomskådade experimentet och såg att allt var på låtsas.
- Milgram hade egentligen ingen teori.
Utöver detta tillkommer såklart forskningsetiska aspekter som att de flesta inte fick veta att det var en bluff direkt efter genomförandet, och en hel del förmodligen aldrig någonsin upplystes om det. De flesta fick veta det genom en enkät som skickades ut i efterhand.
Förutom detta redogör Perry också koncist och intressant för den forskningstradition som Milgram verkade i, som han mer eller mindre kom att avsluta. Behavioristernas idé om att människan är som vilket djur som helst, ledde till att experiment på människor kom att betraktas lite som vilket djurexperiment som helst.
Även om jag som sagt inte riktigt är beredd att hålla med Perry hela vägen, så måste jag ändå säga att det är en mycket fin bok hon har skrivit. Hon gör ovanligt tydlig åtskillnad mellan sina mer källförankrade redogörelser och sina mer spekulativa utläggningar om vad de inblandade tänkte och kände. På ett ställe skriver hon att experimentet är mer ett konstverk än en vetenskaplig studie. Detta tycks mig oerhört träffande. Milgrams experiment har blivit en apparat, en historia eller en händelse som verkar säga något viktigt, men det är oklart vad.
söndag 30 november 2014
Elin Boardy - Mary Jones historia
Detta är Elin Boardys tredje bok. Jag har läst de två första, inte utan behållning, men nog också utan att bli riktigt hundraprocentigt fångad. En liknande känsla infann sig när jag läste denna.
Precis som i de två första romanerna är "kompetent" ett epitet som kommer upp i tankarna när jag läser hennes böcker, och jag menar detta i bästa möjliga mening. Det är en god behärskning av de mest grundläggande formmedlen, som alltid är en glädje att se för mig. Om inte annat för att det är böcker som har ganska tydliga premisser, och därmed blir de tacksamma att diskutera, inte minst i ett formellt perspektiv. Det är också, precis som hennes två tidigare böcker, en historisk roman (i den mån som Skattkammarön är en historisk bok), utan alltför mycket rekvisita, samtidigt som man får sig lite intressanta exempel på praktiskt liv som jag inte tänkt på - som hur man förbereder ett myteri eller tar in rom till sig krog i smyg om natten.
Till skillnad från hennes förra bok tycker jag dock att jag i detta fall har relativt klara invändningar. Några av dem har väl bleknat lite i minnet nu (det var någon månad sedan jag läste) men en framstår fortfarande som mycket klar.
Det stora problemet, eller snarare typen av problem, rör själva historiens motivering. Boardy har uppfunnit karaktären Mary Jones, och gjort henne till historiens berättare. Ramfiktionen för historien är att hon får en anteckningsbok av John Silvers hustru, Dolores, för att skriva ned deras historia. (Dolores är, upplyste Urban mig om, inte ett namn som förekommer i Skattkammarön, men där nämns att Silver har en svart hustru.) Hon berättar omväxlande vad hon sett och hört av händelserna i originalet, och om hennes egen utveckling som skrivande, och mötena med Agnes, sin stora kärlek. Den förstnämnda historien verkar ha vissa poänger i att ge lite mer bakgrund till Silvers motivation i Stevensons bok. Den andra är dock svår att begripa, eftersom det är en ganska konfliktfri historia. Dolores verkar inte ha så mycket invändningar när de sedermera ger sig av. Jag funderade över om det finns någon poäng i att hon inte kunde ge sig av förrän Silver var död, men på det hela taget verkar hon ha trivts ganska bra hos dem. Hon har haft flera tidigare tillfällen att ge sig av. Hon följde med Dolores till Karibien. De har lärt henne både en del praktiska yrkesförmågor och att läsa och skriva. De båda handlingarna verkar inte heller ge något intressant perspektiv på varandra. Inte heller är Mary Jones perspektiv på händelserna i originalet särskilt intressant. Faktiskt ger hennes skildringar inte särskilt mycket perspektiv på dem i mitt tycke, utan är ganska rakt av vad andra har sagt till henne.
Ett annat, mer diffust problem gäller realismen i Mary Jones läroprocess. När hon lär sig skriva kommer hon med reflektioner som för mig låter lite för moderna, och lite för mycket som frågor en författare ställer sig, snarare än någon som försöker få rätt bokstav på rätt plats. Hon lägger sig också sällsynt snabbt till med påtagliga litterära manér, ett ganska blomstrande språk. Anledningen till att jag gör en poäng av detta är att Marys utvecklingsprocess är ett av huvudspåren i handlingen. Hade det bara varit en del av ramfiktionen hade detta inte varit ett problem, men nu ska det vara mer än så. Jag vet egentligen inte hur människor som lär sig skriva sent i livet upplever detta (jag minns inte alls hur det gick till för mig själv), men detta kändes inte så trovärdigt helt enkelt. Lite för mycket som en skrivarskoleelevs bild av skrivande, på något sätt. Jag misstänker helt enkelt att det inte är samma sak att lära sig skriva som att lära sig Skriva.
Precis som i de två första romanerna är "kompetent" ett epitet som kommer upp i tankarna när jag läser hennes böcker, och jag menar detta i bästa möjliga mening. Det är en god behärskning av de mest grundläggande formmedlen, som alltid är en glädje att se för mig. Om inte annat för att det är böcker som har ganska tydliga premisser, och därmed blir de tacksamma att diskutera, inte minst i ett formellt perspektiv. Det är också, precis som hennes två tidigare böcker, en historisk roman (i den mån som Skattkammarön är en historisk bok), utan alltför mycket rekvisita, samtidigt som man får sig lite intressanta exempel på praktiskt liv som jag inte tänkt på - som hur man förbereder ett myteri eller tar in rom till sig krog i smyg om natten.
Till skillnad från hennes förra bok tycker jag dock att jag i detta fall har relativt klara invändningar. Några av dem har väl bleknat lite i minnet nu (det var någon månad sedan jag läste) men en framstår fortfarande som mycket klar.
Det stora problemet, eller snarare typen av problem, rör själva historiens motivering. Boardy har uppfunnit karaktären Mary Jones, och gjort henne till historiens berättare. Ramfiktionen för historien är att hon får en anteckningsbok av John Silvers hustru, Dolores, för att skriva ned deras historia. (Dolores är, upplyste Urban mig om, inte ett namn som förekommer i Skattkammarön, men där nämns att Silver har en svart hustru.) Hon berättar omväxlande vad hon sett och hört av händelserna i originalet, och om hennes egen utveckling som skrivande, och mötena med Agnes, sin stora kärlek. Den förstnämnda historien verkar ha vissa poänger i att ge lite mer bakgrund till Silvers motivation i Stevensons bok. Den andra är dock svår att begripa, eftersom det är en ganska konfliktfri historia. Dolores verkar inte ha så mycket invändningar när de sedermera ger sig av. Jag funderade över om det finns någon poäng i att hon inte kunde ge sig av förrän Silver var död, men på det hela taget verkar hon ha trivts ganska bra hos dem. Hon har haft flera tidigare tillfällen att ge sig av. Hon följde med Dolores till Karibien. De har lärt henne både en del praktiska yrkesförmågor och att läsa och skriva. De båda handlingarna verkar inte heller ge något intressant perspektiv på varandra. Inte heller är Mary Jones perspektiv på händelserna i originalet särskilt intressant. Faktiskt ger hennes skildringar inte särskilt mycket perspektiv på dem i mitt tycke, utan är ganska rakt av vad andra har sagt till henne.
Ett annat, mer diffust problem gäller realismen i Mary Jones läroprocess. När hon lär sig skriva kommer hon med reflektioner som för mig låter lite för moderna, och lite för mycket som frågor en författare ställer sig, snarare än någon som försöker få rätt bokstav på rätt plats. Hon lägger sig också sällsynt snabbt till med påtagliga litterära manér, ett ganska blomstrande språk. Anledningen till att jag gör en poäng av detta är att Marys utvecklingsprocess är ett av huvudspåren i handlingen. Hade det bara varit en del av ramfiktionen hade detta inte varit ett problem, men nu ska det vara mer än så. Jag vet egentligen inte hur människor som lär sig skriva sent i livet upplever detta (jag minns inte alls hur det gick till för mig själv), men detta kändes inte så trovärdigt helt enkelt. Lite för mycket som en skrivarskoleelevs bild av skrivande, på något sätt. Jag misstänker helt enkelt att det inte är samma sak att lära sig skriva som att lära sig Skriva.
lördag 6 september 2014
Evelyn Waugh - Brideshead Revisited
En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
fredag 22 augusti 2014
Douglas Coupland - Player One
Denna bok köpte jag på väg till USA förra sommaren. På resan hann jag dock bara halvvägs, så när jag nu skulle läsa klart den i augusti 2014 började jag om från början. Den är kort och snabbläst. Väl värd några timmar.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
måndag 4 augusti 2014
Fjodor Dostojevskij - Vita nätter
Medan jag inte kommer någon vart i Onda andar tog jag mig an denna under några dagar i somras. En mycket kort berättelse om en man och en kvinna som träffas under några nätter i St Peterburg.
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)