En förbryllande och härlig bok att läsa. Härlig för sin lagom lyriska prosa som förmodligen spelar en viktig roll i att frammana den vårvarma, bildningsnostalgiska stämningen. Härlig för sina många iakttagelser och fina dialog. I viss mån är det nog ändå något värt att hylla i personporträtten. De känns ganska verkliga ändå.
Men ändå: den är väldigt förbryllande.
Boken läses ofta som en hyllning till den gamla aristokratin och som ett uttryck för äckel över den framväxande demokratiska kulturen och samhället. Det förefaller även mig rimligt, givet det lilla jag vet om Waugh.
Från ett sådant perspektiv verkar det rimligt att anta att det är meningen att man ska sympatisera med de flesta karaktärerna man träffar på i boken. Undantaget är förmodligen Rex Mottram, som ges en air av geschäft och vulgaritet med sin karriärism och deltagande i världsliga ting som politik och affärer, och givetvis Hooper. Men även nästan alla andra alla karaktärer är väldigt osympatiska. Det gäller inte minst berättaren Charles Ryder själv, som är otrogen med Julia medans hans hustru ligger sjösjuk under en färd över Atlanten, och som visar ett mycket tydligt ointresse för sina barn - på ett sätt som måste vara en poäng från Waughs sida. Sebastian är en ganska ordinär alkoholist, och talet om honom som "en orolig själ" framstår bara som romantisering från Ryders och omgivningens sida. Scenen där de träffas för första gången framstår för mig som ett läroboksfall av hur lätt man kan förföras av aristokratins magiska framtoning. Sebastian spyr in genom Ryders fönster - och den senare blir så imponerad!
Jesper Högström hade visserligen fel i flera saker i sin sågning av boken i somras (faktiskt skrev Johan Norberg en vettig replik på den), men jag håller helt och hållet med honom i påpekandet (eller om det nu är citerat från Kingsley Amis) att Waugh tar för givet att hans karaktärer är intressanta bara genom sin börd. Men det är desto märkligare att man ska förlåta dem alla möjliga karaktärsfel för det också.
Det känns som att det finns någon poäng som jag missar här. Kan man läsa det genom Corey Robins tolkning av Edmund Burkes ord om Marie Antoinette? Kanske handlar Ryders omvändelse till katolicismen om att vända tillbaka till något slags sanna ideal efter ett liv som dekadent, eländig syndare? Men hur ska man i så fall se på den utsvävande, homosexuelle Antoine, som var den enda karaktären jag sympatiserade med, och som också skildras mycket sympatiskt? (Han är snarast förnuftets röst i boken.)
Det måste ha varit en väldigt annorlunda publik än dagens som Waugh hade i tankarna. Men hur kan denna ha sett något att hylla i Ryder? Eller är det möjligen bara så att medan Waugh var en lysande prosaförfattare så hade han svårare att konstruera ett argument med sina berättelser?
Intressant att forska vidare i vore också stämningarna inom aristokratin efter andra världskrigets slut. Waugh skriver i ett förord sådär en femton år senare att han nu är mycket mer optimistisk om aristokratins framtid. Det vore intressant att se hur de föreställde sig framtiden då mer i detalj. Om inte annat så för att finna inspiration till en framtid som jag själv skulle finna önskvärd.
lördag 6 september 2014
fredag 22 augusti 2014
Douglas Coupland - Player One
Denna bok köpte jag på väg till USA förra sommaren. På resan hann jag dock bara halvvägs, så när jag nu skulle läsa klart den i augusti 2014 började jag om från början. Den är kort och snabbläst. Väl värd några timmar.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
Den börjar mycket starkt med ett bra persongalleri, i synnerhet Rachel som attraktiv blondin med ett antal särskildheter i hjärnan som gör att hon har väldigt svårt att förstå och anamma en massa "mänskliga" beteenden. En tacksam anordning för Coupland att diskutera exakt var mänskligheten börjar. Här finns flera lödiga formuleringar på det temat. Den första halvan kändes det som om aforismerna stod som spön i backen.
Tyvärr kunde han inte följa upp det utan boken slutar svagt. Det blir en deus-ex-machina där Rachel återvänder från de döda med något slags heligt budskap. Denna sorts helomvändningar är inte helt ovanliga hos Coupland, men jag tror inte jag uppskattat det någon gång egentligen.
Av Couplands tidigare böcker är det Girlfriend in a Coma som den här påminner mest om. Den har samma predikoton på slutet och övernaturliga inslag (inga spöken denna gång, men återuppståndelse). Karaktären Bertis, son till självhjälpsgurun Leslie Freemont och helvetespredikant, tycks mig på något sätt typisk för Couplands inställning till religion. Han verkar övertygad om att den behövs, fast i någon annan form, inte som den har existerat hittills. Det slår mig förresten att att Rachels religiösa omvändelse i näst sista kapitlet faktiskt var väldigt snygg. Den form den tog var på något sätt så rimlig under omständigheterna. "She loved the way God could be used to answer all questions." Tilltalande för en Willam James-adept som jag.
måndag 4 augusti 2014
Fjodor Dostojevskij - Vita nätter
Medan jag inte kommer någon vart i Onda andar tog jag mig an denna under några dagar i somras. En mycket kort berättelse om en man och en kvinna som träffas under några nätter i St Peterburg.
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
Historien kändes svårbedömd, vilket också Bengt Samuelsson tycker i sitt efterord. Det är en ganska sentimental kärlekshistoria, med en manlig karaktär som för mig framstår som lite osunt benägen att kära ned sig vid hopplösa tillfällen (och med alldeles för lite data för min smak). Men driver D med honom, eller ska man ta honom och hans känslor på allvar? Det förra alternativet leder dock inte, vad jag förmår se, till någon särskilt intressant tolkning.
Men vad menade i så fall D att man skulle se i den här i historien? Är det något religiöst som spökar? Troligen inte. Den här historien publicerades redan 1848, långt innan D:s omvändelse till altaret och tronen (om än inte svärdet och penningpåsen). Men ändå. Slutmeningarna lyder: "Min Gud! En hel sekund av salighet! Ja, skulle detta inte räcka för ett helt människoliv?" Kommer protagonisten alltså att bli lycklig ändå? Det låter inte som en helt omöjlig psykologisk reaktion, att filtrera bort det negativa och minnas det som var möjligt, och att man faktiskt fick vara kär en gång ("bättre att ha älskat och förlorat...").
tisdag 20 maj 2014
Roberto Bolano - Nazistlitteratur i Amerika
En borgesiansk påhittad handbok med minibiografier över författare med nazistsympatier från de amerikanska kontinenterna. Några levnadsöden korsas. En del verkliga författare figurerar. De flesta är, underförstått, mycket dåliga författare, men några beskrivs i ordalag som får mig att tro att de ska vara bra på riktigt (i alla fall texten om Luz Mendiluce Thompson gav något intryck ditåt).
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
Den var rätt så underhållnade, men kändes lite planlös. Jag tror mig förstå varför Jonas avbröt läsningen av 2666. Här finns många underhållande detaljer, men många av dem känns inte särskilt talande för karaktärerna, utan mest bara där för att "skapa stämning". Breder man ut sånt på 600 sidor blir det nog mycket enerverande. Här är det tolererbart.
Jag hade en del svårigheter med att läsa av bokens poäng. Problemet bestod i att det var ganska oklart var berättarkaraktären i boken stod. (Biografierna har en författare, och denne tillåter sig ibland att avvika från den nyktra sakupplysningstonen, och jag tror att han på någon punkt själv agerar i ett par berättelser.) Han verkar inte ta avstånd från personerna, men å andra sidan iscensätter inte Bolano några sluga skönmålningar (där sannningen skymtar mellan raderna). Många av författarna är löjligt fåfänga, skojare, småskurkar eller mördare.
På bokens baksida har någon skrivit att Bolano "vänder upp och ned på föreställningen om litteraturen som ett motgift till brutaliteten, driver gäck med litteratörernas lättvindiga benägenhet att liera sig med grymma ideologier och visar upp den banala ondskan i en skrattspegel". Den sista formuleringen tycker jag verkar helt inadekvat i sammanhanget (detta är inte några kuggar), men det de första kan jag köpa som nyckel till boken.
Det sammanfattande omdömet blir "ganska bra". Jag ångrar inte att jag läste den. Det är en underbar idé. Jag kan nog tänka mig att konsultera den igen om jag ska porträttera någon sadist. Men den är samtidigt, som sagt, lite planlös, och håller inte riktigt ihop som fullständigt verk. Den falska encykolopedin är inte fullt ut genomförd, och inte så snyggt genommönstrad som jag känner att den hade kunnat bli.
torsdag 13 februari 2014
John le Carré - Spionen som kom in från kylan och Telefon till den döde
Under julhelgen läste jag två av John le Carrés tidiga böcker, som jag hittade hemma på Fårsaxvägen. Förmodligen har de köpts av pappa en gång i tiden. Det var två ganska korta saker, ca 170 sidor vardera, och utmärkt julläsning, med klar stil utan distraherande detaljer, i grund och botten enkel handling, och med (främst historiskt) intressanta moraldiskussioner.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
Den första var klassikern Spionen som kom in från kylan (svensk översättning 1963). Mycket tjusig vändning på slutet. Även om ett av le Carrés syften ska ha varit att ge en annan bild av underrättelsearbetet än den glamourösa som fanns i James Bond-historierna, ger ändå boken intryck av att det hela är en verksamhet som män med djupa insikter i psykologi har under kontroll. Det är bara slutet som misslyckas, men det är det minst subtila momentet i hela operationen.
Den andra var le Carrés första bok, den mindre kända Telefon till den döde (svensk översättning 1966). Den utspelar sig i samma spionmiljö, om än hemma i England, där en man misstänkt för spioneri hittas död.
Det finns ett samband mellan böckerna genom karaktärerna Smiley (huvudperson i Telefon..., viktig bifigur i Spionen...) Mundt, som är något slags huvudskurk i Telefon..., men som man aldrig får möta där (faktiskt tror jag att man heller inte möter Smiley i Spionen... förrän alldeles på slutet - precis som Mundt i Telefon... omtalas han bara).
Även om båda böckerna i någon mening är moraliska dramer, om lojalitet med vänner och nära kontra lojalitet med den egna staten i det kalla kriget, är dessa diskussioner mest explicita i Spionen..., men så värst filosofiskt subtila vete fan om de egentligen blir. Mest bara ett konstaterade att motiveringen av underrättelsearbetet är krångligare i en demokrati. Men kanske var detta ganska stora saker att säga under kalla krigets gång? Det och diskussionerna om att underrättelsetjänsterna förmodligen använder samma metoder antyder, men anger aldrig rakt ut (skickligt), en moralisk ekvivalens mellan öst och väst.
Någon menade att le Carré själv skulle sympatisera mer med Leamas i Spionen... är med Smiley i Telefon... Leamas låter i någon mening personlig lojalitet segra. Men samtidigt drivs han i slutet också av sårad stolthet och ilska över att han har varit Controls och Smileys pjäs i ett större spel, utan att själv ha varit invigd i operationens fulla vidd. Han har drivits av hat mot Mundt, som haft ihjäl alla hans agenter i Berlin, och när han då inser att syftet i själva verket varit att rädda Mundt, snarare än mörda honom, är det ganska logiskt att han blir förbannad och instabil. Hans sista handling kan knappast ses som resultatet av ett reflekterat moraliskt omdöme.
Böckerna präglas av samma slags brittiska, trevliga grådaskighet som filmatiseringen av Tinker, Tailor, Soldier, Spy som kom häromåret. Möjligen är en del av detta att filmen sätter sina avtryck i mina associationer, för böckerna är inte särskilt rika på rekvisita. Men en del i det är också det från dagens synvinkel gammeldags, ganska enkla småborgerliga liv (även för dessa tjänstemän, som väl borde vara relativt högavlönade) som beskrivs. Man handlar på kredit hos slaktaren, arbetarklassen syns inte alls, urbaniseringen verkar vara något relativt nytt för människor (Liz) är ganska ensamma och smått desperata efter sällskap, en flaska rödvin är något... inte lyxigt direkt, men extra fint.
En intressant upplysning i Telefon... var att Smiley inte är en fullt så elegant man som han var i filmatiseringen. I den inledande biografin beskrivs han som kort, tjock och med illasittande kläder.
Det är något mycket fängslande med de här böckerna, och jag får lust att läsa dem alla - åtminstone alla med Smiley för att få veta hur det går i jakten på Karla.
tisdag 17 december 2013
Elin Boardy - Mot ljuset
Precis som med Elin Boardys förra roman, Allt som återstår, lade jag ifrån mig Mot ljuset nöjd, men samtidigt med känslan av att det var något som fattades. Allt är skickligt skrivet, i ett rätt stadigt icke-allvetande tredjepersonsperspektiv, med god struktur på själva världen. Det är historiska romaner utan "rekvisita". Tiden finns där, men inte som någon orgie i tidstypiska ord, fenomen och prylar, utan är väl integrerad med handlingen. Formen ger ett gediget intryck, även om poängen med kapitelindelningen (I-V) dessvärre gick mig förbi.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
Samtidigt, det saknas lite bett på något sätt. Skärpan förloras i kritiska lägen. Ofta beskrivs personernas känslor, snarare än gestaltas.
Bernur har som mycket intelligent beröm att ge, och det är välförtjänt. Jag instämmer i det mesta, men det han skriver gör mig än mer osäker på hur man ska se på huvudpersonen Elly. Jag har lite svårt att ta henne på hundraprocentigt allvar. Förvisso har hon ingen lätt situation - hon är ogift kvinna i ett socialt sammanhang där sånt är jobbigt. Samtidigt är hon för mig framförallt ung (det tycks inte orimligt att kalla det för en bildningsroman). Och för mig framstår denna bildningsresa inte som särskilt lärorik för egen del. Många av hennes erfarenheter (funderingar kring karriär, sex, kärlek etc.) tycks mig från dagens synvinkel på sin höjd vara (ganska beskedliga) varianter av vad ganska många medelklassungdomar av idag möter i den åldern. Det liknar på många sätt det jag själv gått igenom, och jag är inte så säker vad nytt jag lärde mig här.
Kanske är Elly blott alltför typisk? Eller också är det jag som är på väg att förlora den lilla förståelse för ungdomen jag haft.
söndag 10 november 2013
Gregory Maguire - Wicked
Årets upplevelse alla kategorier var (med reservation för att det är en och en halv månad kvar) att se musikalen Wicked i New York i somras. En sådan explosion av känslor var det länge sedan jag upplevde, och jag går mer än gärna och ser den igen. Den är baserad på en bok av Gregory Maguire, som kom 1995. Jag gick och köpte den dagen efter, och läste den när jag var sjukskriven under första halvan av september i år.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
I jämförelse med musikalen är boken dock en besvikelse. Winnie Holzman har reviderat väldigt mycket, och det nästan uteslutande till det bättre. Överhuvudtaget har de båda verken inte särskilt mycket gemensamt, utom just att händelserna i The Wizard of Oz (och då givetvis filmen, snarare än L. Frank Baums bok) berättas ur the Wicked Witch of the Wests perspektiv.
Vad som finns i musikalen som inte finns här är framförallt dynamik i relationerna mellan karaktärerna som driver handlingen framåt. Relationen mellan Elphaba och Glinda, som står i centrum i musikalen, finns det nästan inget av här. De är rumskamrater, men de hamnar inte så känslomässigt nära varandra, eller ens i sådana konflikter, som de gör i musikalen. (Även om Elphaba även här får hatten av henne.) Faktiskt finns det inte särskilt mycket av logisk utveckling i boken, utan de olika delarna är ganska mycket av en serie tablåer. Den första delen, om Elphabas barndom, betyder vad jag kan se nästan ingenting för resten av handlingen. The Time Dragon framstår som en tung symbol för någonting, men mycket oklart vad. I praktiken är den mest en ganska fånig plot-device, som avslöjar folks hemligheter för allmänheten. Inte särskilt sofistikerat.
Ett problem i boken är att den trampar lite snett med vilken nivå av realism den ligger på. Å ena sidan finns här religion och magiska inslag som man ska ta på allvar (även om Elphaba är skeptisk först). Världen har klara sagodrag. Å andra sidan vill Magire också framställa Oz, och i synnerhet trollkarlens regim, som en modern diktatur: the yellow brick road är ett infrastrukturprojekt utan någon som helst romantik över sig, och Elphabas engagemang i en terrorgrupp är i högsta grad på riktigt, eftersom det är frågan om att döda människor. (Trollkarlens motiv förblir lite oklara här - i musikalen är det frågan om fåfänga och degenererad välvilja.) Det har sina poänger att som läsare beskriva världen i Oz på det här sättet (t.ex. att trollkarlen leder en "politisk regim"), men så här blir det svårförenligt med den magi som samtidigt finns i världen. Jag menar, varför är inte regimen baserad på denna magi, som ju trots allt verkar vara så allmänt känd att den lärs ut på universiteten? På samma spår känns det lite omotiverat att Maguire så tydligt gått in för att skriva en bok för vuxna. Det finns en rad sexuella anspelningar och snuskigheter i boken som jag har rätt svårt att se någon vits med.
Finns det då något som är bra? Maguires bok har onekligen ett lite mörkare anslag och en stämning som hade kunnat bli intressant. Kombinationen av religion, magi och Elphabas ensamhet i världen öppnar för att diskutera en rad svåra frågor kring hur man finner mening i livet, och kunnat utmynna i en intressant metafysik. Likaså hade Elphabas omvändning till magin, som kommer ganska sent i boken, kunnat bli intressant. Dessvärre har Maguire egentligen inte så mycket intressant att säga om ondska, och det lilla han har lyckas han inte heller gestalta på ett begåvat sätt. Frågan om vad ondska är diskuteras på sina ställen i boken, men vad jag minns görs det på ett ganska enkelt sätt, och perspektiven bryts inte till någon syntes. Något i boken, jag minns tyvärr inte vad, fick mig att tro att Maguire faktiskt skriver under på ondska som en personlighetsegenskap, snarare än den teori som förordas av musikalen: som en etikett man slänger på sina politiska fiender och människor i sin omgivning för att undkomma ansvar. En långt mer sympatisk syn om man frågar mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)