Någon gång i mars 2018 tappade jag tydligen lusten att uppdatera den här bloggen. Men här kommer i alla fall en lista över några böcker jag läste under året:
Anders Nilsson - Den fria illviljan
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Elena Ferrante - Hennes nya namn
Charles Dickens - Lysande utsikter (bokcirkel med Urban, påbörjad november 2017)
Donna Tartt - The Secret History (bokcirkel med Urban, påbörjad i augusti)
Vladimir Nabokov - Pale Fire
Muriel Spark - The Prime of Miss Jean Brodie
Jag läste även en del i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården, och nästan hela Goethes Vilhelm Meisters läroår, men jag läste inte klart dem.
lördag 5 januari 2019
onsdag 28 mars 2018
Agnes Lidbeck - Finna sig
Denna läste jag relativt kvickt under tidig vår 2018, precis efter att den fått BT:s debutantpris. Urban menade att det var en mycket värdig vinnare.
Boken handlar om Anna, en kvinna som i bokens början verkar vara i den tidiga medelåldern med ganska små barn, och håller på fram till dess att hon blivit betydligt äldre, om än inte pensionerad. Den huvudsakliga handlingstråden i boken är hur hon vantrivs i sitt äktenskap med Jens, eftersom hon inte känner sig uppskattad sexuellt. Hon inleder en affär med den lite äldre Ivan, en affär som fortgår genom många år. Till slut när Anna börja ta sats för att skilja sig, så är det istället Jens som är först med att ta det steget (han har hittat en ny under sina resor till Oslo - något som Anna verkar ana). Istället blir Anna snarare "kvar" med Ivan, och får vårda honom under hans sista tid som cancersjuk. Boken tar slut i samma stund som Ivan dör, och det antyds att Anna nu inte har något socialt sammanhang att vara kvar i - eller i alla fall inte att uppfylla rollen som kvinna.
För egen del var jag mer reserverad. En del av denna skepsis kom från vad jag uppfattade som en teoretisk tendens i stilen. Denna var som tydligast i bokens kursiva passager, som talar om "kvinnans roll" och har ett mått av sociologisk jargong i sig, men det finns spår av detta även i de vanliga kapitlen. Jag var också lite undrande inför vem som var avsändaren av dessa passager, och tolkade det nog först som att det var den implicite författaren, och därmed att det som sades var avsett som sanningar i någon mening.
Urban, och även Mikaelas recension av Lidbecks nästa roman, övertygade mig om att det snarare är Annas perspektiv på tillvaron som kommer till uttryck här. Hon är besatt av roller och av att uppfylla dem - söker dem, och kan möjligen inte riktigt existera utanför dem.
Detta är mycket plausibelt, men det löser inte det problem jag tycker ligger i avsaknaden av ett rimligt moraliskt förhållningssätt till huvudpersonen. Ska vi lida med Anna? Det verkar inte vara meningen. Texten gör väldigt lite för att göra henne sympatisk. Ska vi skratta åt henne? Det verkar inte passande i mina ögon. Hon är ingen ond människa, och hennes öde för klang av ganska grym ironi, när Ivan är döende och hon får ensam ta ansvar för honom, medan hans dotter samtidigt inte godkänner henne som någon som har legitima anspråk på hans arv (i bildlig mening) och på att sörja honom. Denna kombination skapar ett intryck av en författare som verkligen inte gillar sin huvudkaraktär. Det är i sin tur inget som är nödvändigt, men det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas göra sitt case mot Anna särskilt väl.
Boken handlar om Anna, en kvinna som i bokens början verkar vara i den tidiga medelåldern med ganska små barn, och håller på fram till dess att hon blivit betydligt äldre, om än inte pensionerad. Den huvudsakliga handlingstråden i boken är hur hon vantrivs i sitt äktenskap med Jens, eftersom hon inte känner sig uppskattad sexuellt. Hon inleder en affär med den lite äldre Ivan, en affär som fortgår genom många år. Till slut när Anna börja ta sats för att skilja sig, så är det istället Jens som är först med att ta det steget (han har hittat en ny under sina resor till Oslo - något som Anna verkar ana). Istället blir Anna snarare "kvar" med Ivan, och får vårda honom under hans sista tid som cancersjuk. Boken tar slut i samma stund som Ivan dör, och det antyds att Anna nu inte har något socialt sammanhang att vara kvar i - eller i alla fall inte att uppfylla rollen som kvinna.
För egen del var jag mer reserverad. En del av denna skepsis kom från vad jag uppfattade som en teoretisk tendens i stilen. Denna var som tydligast i bokens kursiva passager, som talar om "kvinnans roll" och har ett mått av sociologisk jargong i sig, men det finns spår av detta även i de vanliga kapitlen. Jag var också lite undrande inför vem som var avsändaren av dessa passager, och tolkade det nog först som att det var den implicite författaren, och därmed att det som sades var avsett som sanningar i någon mening.
Urban, och även Mikaelas recension av Lidbecks nästa roman, övertygade mig om att det snarare är Annas perspektiv på tillvaron som kommer till uttryck här. Hon är besatt av roller och av att uppfylla dem - söker dem, och kan möjligen inte riktigt existera utanför dem.
Detta är mycket plausibelt, men det löser inte det problem jag tycker ligger i avsaknaden av ett rimligt moraliskt förhållningssätt till huvudpersonen. Ska vi lida med Anna? Det verkar inte vara meningen. Texten gör väldigt lite för att göra henne sympatisk. Ska vi skratta åt henne? Det verkar inte passande i mina ögon. Hon är ingen ond människa, och hennes öde för klang av ganska grym ironi, när Ivan är döende och hon får ensam ta ansvar för honom, medan hans dotter samtidigt inte godkänner henne som någon som har legitima anspråk på hans arv (i bildlig mening) och på att sörja honom. Denna kombination skapar ett intryck av en författare som verkligen inte gillar sin huvudkaraktär. Det är i sin tur inget som är nödvändigt, men det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas göra sitt case mot Anna särskilt väl.
onsdag 14 mars 2018
Kar de Mumma - Två år i varje klass
Denna förbryllande ungdomsbok, med utomordentlig titel, kom ut 1934, när Erik Zetterström var 30 år.
När det gäller själva boken - dess stil, historien som berättas - så är den inte särskilt märkvärdig. På sin höjd småkvick.
Däremot är perspektivet oerhört fascinerande och förbryllande. Kar de Mummas år i realskolan skildras med en lätthet som står i skarp kontrast till hur mycket stryk de får. KdM flyter ovanpå på ett sätt som väl är den borne överklasspojken förunnat. I någon mån kan han väl göra det med vissheten om att det löste sig för honom så småningom, men frånvaron av en tanke om att det hade att göra med hans privilegierade uppväxt är ändå imponerande. Den nås en peak i överklasspojksfasoner när han hotar jungfrun med att få henne avskedad (genom att förstöra kristallkaraffen och skylla på denne) om hon inte går i god för att han läst sina läxor.
Som sagt, ingen stor bok, men intressant som förevisning av en mentalitet som säkert finns, men som nog inte uppträder så här öppet på massmarknaden.
När det gäller själva boken - dess stil, historien som berättas - så är den inte särskilt märkvärdig. På sin höjd småkvick.
Däremot är perspektivet oerhört fascinerande och förbryllande. Kar de Mummas år i realskolan skildras med en lätthet som står i skarp kontrast till hur mycket stryk de får. KdM flyter ovanpå på ett sätt som väl är den borne överklasspojken förunnat. I någon mån kan han väl göra det med vissheten om att det löste sig för honom så småningom, men frånvaron av en tanke om att det hade att göra med hans privilegierade uppväxt är ändå imponerande. Den nås en peak i överklasspojksfasoner när han hotar jungfrun med att få henne avskedad (genom att förstöra kristallkaraffen och skylla på denne) om hon inte går i god för att han läst sina läxor.
Som sagt, ingen stor bok, men intressant som förevisning av en mentalitet som säkert finns, men som nog inte uppträder så här öppet på massmarknaden.
torsdag 22 februari 2018
Elise Karlsson - Klass
Denna läste jag under resa till och från London, som jag besökte för att fira det asiatiska nyåret med Hannah.
Jag tycker detta är Elise Karlssons bästa så här långt. Själva grundkartan - karaktärerna och deras relationer - är mycket bra. Handlingen tar en del intressanta vägar. Här finns en mycket vass rad om att lokalen består av ungdomar som alla funderar på om det som sker i lokalen kan analyseras utifrån Bourdieu.
Dessa recensioner av Amanda Svensson i Expressen och Aase Berg i Borås Tidning sammanfattar handlingen bättre än vad jag kan göra, och lägger också upp bra för vilka invändningar jag skulle vilja göra.
Förutom att iakttagelserna kring sociala skillnader inte känns särskilt nya (vilket i och för sig kanske mest gäller en som undertecknad, som funderar ganska mycket kring klass på dagarna), så tycker jag också att bokens handling inte utnyttjas så väl den har potential för. Här fanns en massa möjligheter till skojiga metalitterära hyss genom att man fick läsa fler, mer omfattande utdrag ur de romaner som diskuteras. Dessa hade kunnat vara skrivna i olika stilar. Om inte annat för att gestalta skillnaden mellan Monas skitbok och Hélènes föregivet mer äkta variant.
Vilket för oss in på frågan vad som egentligen är det politiska innehållet? Det är kanske inte helt givet hur mycket av politisk kommentar Elise Karlsson velat att boken ska vara, men det ter sig som den naturliga infallsvinkeln för mig. Fast som sådan blir boken också tämligen vag. Det blir inte särskilt klart vad som är "falskt" i Monas bok, utöver att den skildrar deras personliga relationer på ett sätt som Clarice och Hélène inte gillar. I den sista scenen med Clarice tycktes det mig som att Clarice rentav är medveten om detta, men att Hélène gör sig illusioner om att detta handlar om att kämpa för någon större rättvisa.
En liknande sak som kände udda var att klassamhället i så hög grad sitter i huvudet. Vi förväntas sympatisera med Hélène i hennes motvilja mot Rickards fina bakgrund och prydliga liv (och det störiga med honom verkar mer handla om präktigheten än om privilegerna). Men hennes eget liv är inte fattigare än att hennes föräldrar kan köpa en hyfsad bostad i Stockholm till henne. I den avslutande scenen dem emellan sympatiserar jag rentav med Rickard när han säger ungefär att "så där känner alla".
För övrigt får jag tillstå att jag inte riktigt begriper mig på varför hon är tillsammans med honom heller. Jag tror inte hon uttrycker någon förtjusning över honom under hela boken. Är det vanligt att folk blir ihop och fortsätter vara det på ren slentrian när de är i tjugoårsåldern? Är det inte snarare den tiden då man bryter upp utan särskilt stor eftertanke? Här framställs det hur som helst som något väldigt normalt.
Jag tycker detta är Elise Karlssons bästa så här långt. Själva grundkartan - karaktärerna och deras relationer - är mycket bra. Handlingen tar en del intressanta vägar. Här finns en mycket vass rad om att lokalen består av ungdomar som alla funderar på om det som sker i lokalen kan analyseras utifrån Bourdieu.
Dessa recensioner av Amanda Svensson i Expressen och Aase Berg i Borås Tidning sammanfattar handlingen bättre än vad jag kan göra, och lägger också upp bra för vilka invändningar jag skulle vilja göra.
Förutom att iakttagelserna kring sociala skillnader inte känns särskilt nya (vilket i och för sig kanske mest gäller en som undertecknad, som funderar ganska mycket kring klass på dagarna), så tycker jag också att bokens handling inte utnyttjas så väl den har potential för. Här fanns en massa möjligheter till skojiga metalitterära hyss genom att man fick läsa fler, mer omfattande utdrag ur de romaner som diskuteras. Dessa hade kunnat vara skrivna i olika stilar. Om inte annat för att gestalta skillnaden mellan Monas skitbok och Hélènes föregivet mer äkta variant.
Vilket för oss in på frågan vad som egentligen är det politiska innehållet? Det är kanske inte helt givet hur mycket av politisk kommentar Elise Karlsson velat att boken ska vara, men det ter sig som den naturliga infallsvinkeln för mig. Fast som sådan blir boken också tämligen vag. Det blir inte särskilt klart vad som är "falskt" i Monas bok, utöver att den skildrar deras personliga relationer på ett sätt som Clarice och Hélène inte gillar. I den sista scenen med Clarice tycktes det mig som att Clarice rentav är medveten om detta, men att Hélène gör sig illusioner om att detta handlar om att kämpa för någon större rättvisa.
En liknande sak som kände udda var att klassamhället i så hög grad sitter i huvudet. Vi förväntas sympatisera med Hélène i hennes motvilja mot Rickards fina bakgrund och prydliga liv (och det störiga med honom verkar mer handla om präktigheten än om privilegerna). Men hennes eget liv är inte fattigare än att hennes föräldrar kan köpa en hyfsad bostad i Stockholm till henne. I den avslutande scenen dem emellan sympatiserar jag rentav med Rickard när han säger ungefär att "så där känner alla".
För övrigt får jag tillstå att jag inte riktigt begriper mig på varför hon är tillsammans med honom heller. Jag tror inte hon uttrycker någon förtjusning över honom under hela boken. Är det vanligt att folk blir ihop och fortsätter vara det på ren slentrian när de är i tjugoårsåldern? Är det inte snarare den tiden då man bryter upp utan särskilt stor eftertanke? Här framställs det hur som helst som något väldigt normalt.
söndag 19 november 2017
Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
Jag började läsa denna under veckan i Småland i början på augusti. Sedan blev den liggande ett tag, innan jag läste den andra halvan på en tågresa till Uddevalla, en bussresa hem till Linköping och en helg hemmavid framåt november.
Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)
På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?
Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.
Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.
Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.
Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).
Den här har jag längtat efter att läsa länge, och på många sätt levde den upp till förväntningarna. Det är en Dickens-roman i svensk småstad, med sina små sorger och lyckoämnen. Boken börjar med en spekulationshistoria som egentligen borde vara ganska allvarlig, men bokens huvudpersoner tycks inte bli utblottade. Snarare är det drömmarna om något större som går i kras. (Fråga Urban om detta.)
På det hela taget lider dock boken av en brist på spänning. Även en bok som utspelar sig i en idyll kan nog ges sina små spänningsämnen, utan att poängen går förlorad, och jag tror att Sjöberg hade kunnat tjäna på det. Ta bara ett av de sista kapitlen, där Cellos kollega åker på att pumpa orgel under Cellos bröllop. Det tycks mig vara en utmärkt vinkel på själva bröllopet, men borde inte hans vedermödor ha kunnat ges mer dramatisk känsla, genom att man höjer insatsen på något sätt?
Det är lite knepigt att ange huvudhistorien egentligen. Cello är väl huvudpersonen, men titelns kvartett splittras väldigt fort, och inte ens i slutet av boken verkar de återförenas på något sätt. Eller var de alla närvarande på Cellos bröllop? Deras forna gemenskap tematiserades i alla fall inte på något utförligt sätt.
Allt detta hänger samman med att handlingen är något splittrad. Det skulle vara ganska nöjsamt att försöka lista alla förvecklingar.
Möjligen hänger också problemen samman med att det tar tid för Sjöberg att introducera sina bifigurer. Jag har känslan av att en mästare som Dickens hade åstadkommit två karaktärer som Backlund och Stoltz med ett stycke, istället för ett helt kapitel.
Men här finns trots allt en bra sak som nog kan vara värda att inspireras av: Karl Ludvigs försvar av den småborgerliga lyckan gentemot möjligheten att ta livet av sig. Pensionatsepisoden var också fin. Det var som att Sjöberg hade gett många av sina bästa insikter till ”Pensionatsskurken”, när han satt och pratade med Cello kvällen då de hade anlänt(?).
söndag 6 augusti 2017
Isabelle Ståhl - Just nu är jag här
Efter mitt och A:s miniseminarium om den här skulle jag vilja ge den en djupare begrundan, vad gäller moral, berättarperspektiv, och hur den implicite författaren vill att man ska se på karaktärerna. Men just nu är det sent och ont om tid, så det får bara bli några snabba noteringar.
Bohman-problemet återkommer här, om än i mindre skala eftersom jag inte följer IS lika noga. Huvudpersonen tycks mig påminna rätt mycket om hennes offentliga persona. Samtidigt verkar ändå den implicite författaren ha lite mer distans till huvudpersonen. Här finns åtminstone ett minimum av perspektivering (som när väninnan säger typ "Du är inte polyamorös. Du är bara otrogen.")
A ville se pojkvännen som en föraktfull skildring av normalitet. Jag tyckte inte det vid min läsning. Snarare framstod huvudpersonen (Elise) som ganska otrevlig, dryg och otacksam mot honom vid många tillfällen.
A sade också flera intressanta saker om att arrangera världen så att man får perfekt intryck, eller en perfekt känsla av den. Vore intressant att fundera vidare på det som tema i denna och andra böcker.
Andra intressanta jämförelseobjekt är väl Siewertz En flanör eller Söderbergs Martin Bircks ungdom.
Bohman-problemet återkommer här, om än i mindre skala eftersom jag inte följer IS lika noga. Huvudpersonen tycks mig påminna rätt mycket om hennes offentliga persona. Samtidigt verkar ändå den implicite författaren ha lite mer distans till huvudpersonen. Här finns åtminstone ett minimum av perspektivering (som när väninnan säger typ "Du är inte polyamorös. Du är bara otrogen.")
A ville se pojkvännen som en föraktfull skildring av normalitet. Jag tyckte inte det vid min läsning. Snarare framstod huvudpersonen (Elise) som ganska otrevlig, dryg och otacksam mot honom vid många tillfällen.
A sade också flera intressanta saker om att arrangera världen så att man får perfekt intryck, eller en perfekt känsla av den. Vore intressant att fundera vidare på det som tema i denna och andra böcker.
Andra intressanta jämförelseobjekt är väl Siewertz En flanör eller Söderbergs Martin Bircks ungdom.
måndag 12 juni 2017
Tove Folkesson - Kalmars jägarinnor
Denna läste jag under våren, relativt snabbt och med god lust. Det var roligaste nya svenska skönlitteratur jag läst på länge! Detalj- och doftrik. Tillika en skaplig nostalgidos eftersom den utspelar sig bland gymnasister vid åren runt millennieskiftet.
Det är första delen i en trilogi, och jag skulle gärna läsa även de kommande delarna.
Likväl tycker jag att boken är lite fattig på berättelse, och på interaktioner som leder till förändring på något lite mer sofistikerat sätt. Snarare kretsar boken kring teman om grupptillhörighet etc. Här finns en rad fina scener, men de hakar sällan i varandra på något klart sätt. Detta är ingen dålig struktur på en bok, men jag undrar om den inte den typen av bok hade mått bra av att vara kortare, som Virginia Woolfs The Waves (som jag tenderar att se som förebilden för all monologartad prosa).
Därtill hör huvudpersonen Eva Zackrisson till de där karaktärerna som är så starka (kan vara ute och leva rövare, och är samtidigt supersmart så att hon tar hem högsta betyg i allt) att jag har svårt att engagera mig i dem. Jag har ingen anledning att heja på dem, för jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna förlora kampen. I synnerhet som kampen här ändå med den lite äldres perspektiv har ganska låga insatser. Jag vet att Eva kommer att kunna skaffa sig nya vänner, vilket universitet hon nu än väljer att läsa vid.
Hur som helst, här finns löften om stordåd.
Det är första delen i en trilogi, och jag skulle gärna läsa även de kommande delarna.
Likväl tycker jag att boken är lite fattig på berättelse, och på interaktioner som leder till förändring på något lite mer sofistikerat sätt. Snarare kretsar boken kring teman om grupptillhörighet etc. Här finns en rad fina scener, men de hakar sällan i varandra på något klart sätt. Detta är ingen dålig struktur på en bok, men jag undrar om den inte den typen av bok hade mått bra av att vara kortare, som Virginia Woolfs The Waves (som jag tenderar att se som förebilden för all monologartad prosa).
Därtill hör huvudpersonen Eva Zackrisson till de där karaktärerna som är så starka (kan vara ute och leva rövare, och är samtidigt supersmart så att hon tar hem högsta betyg i allt) att jag har svårt att engagera mig i dem. Jag har ingen anledning att heja på dem, för jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna förlora kampen. I synnerhet som kampen här ändå med den lite äldres perspektiv har ganska låga insatser. Jag vet att Eva kommer att kunna skaffa sig nya vänner, vilket universitet hon nu än väljer att läsa vid.
Hur som helst, här finns löften om stordåd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)